Jag har alltid haft nära till tårar. Den här veckan har det varit många sådana. Vissa av längtan efter familjen men många över allt det vackra som jag har fått se. Jag vet ärligt talat inte med mig att jag någonsin känt mig så hemma så snabbt på en speciell plats. Tromsö.
Foto: Privat
Att bestiga Flöja är den vanliga promenaden. Många turister tar Fjellheisen upp för att njuta av den vackra utsikten men jag lärde mig snart att detta är en väldigt ordinär utflykt för lokalbefolkningen. Tromsöborna går upp på Flöja för att få svettas och för att få lite motion.
Efter att ha valt skor med omsorg och packat ner ordentligt med vatten så stod jag där vid starten och laddade för ett personbästa upp när jag hörde en röst bakom mig. ”Lätt som en fjärt”. Det var en kvinna som peppade sin 6 åriga dotter. Tankarna gick till min egna nyblivna 5 åring. Vi är mycket ute men jag har aldrig slagits av tanken på att ta med honom på en sådan här brant promenad.
Foto: Privat
Jag satte av. Fågelkvittret blandades upp med mina tunga andetag. Bakom mig hörde jag hur den späda barnrösten sjöng (!). Valde omvägen över juvren. Kände mig stark. Njöt till fullo. Med ett stor leende dunsade jag ner på toppen. Då helt plöstligt dök barnet upp. Fortfarande sjungandes och mitt i ett hoppsasteg. Hon sa att var törstig. Kvinnan tog hennes hand. Det sista jag hörde av dem var. ”kom så går vi och köper en festis”.
Foto: Privat
Norrmän alltså.
Tromsdalen. Foto: Privat
Foto: Privat