Vindelfjällen. Foto: Privat
Vi har försökt att få till en liten semester tillsammans i över ett år. Min goda vän Birgitta som bor kvar i Stockholm, och jag. Vi hade tänkt att vi skulle göra ett litet äventyr. I vår värld betyder det helt enkelt att vi upplever något tillsammans.
Familjelogistik och arbetsscheman gav oss ett helg. Vi styrde mot Vindelfjällen i södra Lappland. Första stopp i Hemavan blev succé – och buffé. Benfria (!) revbensspjäll. Bara det kändes lite motsägelsefullt och spännande. Utanför kom regnet på snedden men inte ens det kunde ta udden av peppen som vi kände. Äntligen var det dags.
Äntligen iväg. Foto: Privat
Vi följde kungsleden upp mot Viterskalsstugan. Hela jag var i harmoni. Kroppen njöt över att få göra det som den gör så bra. Röra sig framåt, andas och uppleva.
Foto: Privat
Väl framme så visade det säga att stugvärd Mia hade kokat kaffe åt alla frusna gäster. En man som vandrat i flera månader konstaterade att this summer is possibly the wettest ever – and I´m from Britain.
Jag visste att även min kompanjon var hardcore. Men hon tog det ett steg längre. Blev sugen på vita bönor. Och medan jag fortfarande satt och rapade barbequesås från lunchen så åt hon bönor mitt under en löptur. Kalla – direkt från burken. Några britterna som befann sig i stugan tittade storögd. När några som kommer från ett land där de äter inlagda ägg och njurpaj reagerar. Då är det på riktigt imponerade.
Regnet hade om möjligt tilltagit ytterligare medan vi vissa av oss satt och frossade i konserverade delikatesser. Frossade gjorde vi även när vi klev utanför dörren. De välbekanta skakningar innan de blöta kläderna återigen värmts upp. Nästan hela kroppen kom igång snabbt men inte riktigt alla delar. I byrålådan hemma låg nämligen mina tunna fingervantar i merionoull. De som jag brukar ha under mina vind- och vattentäta vantar. Nu var ingen av dessa med. Istället kunde jag till min förvåning hala upp 5 åringens små lila fingervantar i bomull. Kanske inte helt optimala för en fjälltur. Nåja de bjöd i alla fall in till många skratt allt eftersom de vände och vred på sig och jag sprang där med vantfingrar spretandes åt alla håll.
Foto: Privat
Vi sprang i ”Lilla lapporten”. Försökte förklara hur majestätiskt Viter- och Syterskalet tornade upp sig vid sidorna av oss. Birgitta höll artigt med. Dimman låg tät. Fantastiskt vackert det med. Råheten. Det karga.
Syterskalet Foto: Privat
Vi sprang. Klafsade. Och pratade. Samvaro som blir så mycket mer intensiv och direkt. Tiden försvann och precis som det började gå lite tungt så fick vi medvind – bokstavligt talat. Vi flöt. Svävade ner sista biten mot Syterstugan.
Så mycket vackert. Foto: Privat
Foto: Privat
Syterstugan. Foto: Privat
Väl på plats så köpte vi middag. Gulaschsoppa. Till efterrätt konserverad frukt, och den godaste dajmen som jag ätit på länge. Det blev en tidig kväll. Trots att det medhavda sovlakanet i silke var skönt så gjorde längtan efter nästa dag det lite svårt att somna. Vaknade tidigt. Stugvärden förutsatte att vi vill köpa gröt till frukost men där är vi en enad front jag och Birgitta. Varma koppen, riskakor och pasta räckte gott och väl. Medan vi satt där och njöt av (åtminstone) morgonkaffet så kollade vi på kartan – och ut genom fönstret. Sommarleden upp och över Norra Sytertoppen lockade. Vädret avskräckte…. många men inte oss.
Hörde oss för om de vana trodde att det innebar fara men det trodde de inte. Vi meddelande vår tänkta rutt för säkerhetens skull och gav oss av. Uppåt. In i molnen.
Någonstans däruppe finns en topp. Dit vill vi. Foto: Provat
Snart kände vi vinden som så klart tilltog ju högre upp vi kom. Hoppandes mellan stenar i blockterrängen så var vi tacksamma över att vi hade varken vandringskängor eller stora ryggsäckar. Tillslut blev det svårt att sätta ner foten och samtidigt parera vinden. Men negativa tankar göra sig icke besvär. Vi är en bra duo. Jag och Birgitta. Medvetet och omedvetet så bryter vi hela tiden varandras sämre tankar. De får ingen plats. Det spelar inte så stor roll vad vi säger utan mer, att vi säger. Det blir putslustigheter, påminnelser om hur häftigt det ändå är, att vi är starka och framförallt så påminner vi varandra om hur långt vi ändå kommit.
Sen är det viktigt att försöka se det lustiga i situationer. Och det är såklart svårt att inte skratta åt den gången som jag sträckte ut armarna och skrek – syftandes på stigningen- Någon gång måste det väl ta slut samtidigt som vinden tog tag i mig och höll på att putta mig över kanten. Det hade i alla fall varit klass på de sista orden….
Glatt ovetandes om vad som komma skulle Foto: Privat
Det började hagla. Vi gick med händerna framför ansiktet. Tacksamma över att vi fortfarande såg markeringarna. Okej det var kallt men vi sänkte kraven för vad som var ett bra fikaställe. Tillslut vände vi bara ryggen åt vinden och tyckte att det var lyxigt att kunna hålla ögonen öppna.
När leden svängde kraftigt och vinden kom från sidan blev det svårt att följa markeringarna. Vinden var helt enkelt för stark. Vi pratade om mycket men inte om skaderisken. Vi tänkte båda att det här inte vore ett bra ställe att vricka en fot men saker som den andra inte är hjälp av att höra, behöver ej yttras. Precis när jag går och tänker på detta så hör jag Birgitta skrika till bakom mig. Ena foten sitter fast under en sten. Fan. Hon förstår såklart min oro och ropar snabbt. Jag är inte skadad men tillägger sen fast jag kanske kommer att svimma.
Jag vet bara att jag ropar tillbaka att hon ska svimma inåt berget. Foten mår ändå bra tror hon. Kyleffekten och känselbortfallet hjälper oss.
Hagel har blivit snö och nu när den kommer på tvären blir det blir svårare att se. Tillslut kommer vi i alla fall fram till västerbottens högsta topp. Det är mäktigt. Utsikten öven den närliggande Måskonåijveglaciären får vi såklart inte uppleva alls. Men det är maffigt. Dimma tät så att det ser ut som ett golv flera meter under oss. Ur den sticker det endast upp svarta klippor. Står flera meter från kanten och jag som är motsatsen till höjdrädd är trots det så rädd att blåsa ner, att jag kramar hårt om stenarna bredvid mig. Fingrarna har jag tyvärr tappat känseln i för länge sedan men nu märker jag att jag inte kan räta ut lillfingrarna. Önskar jag kunde tagit ett kort men det är helt omöjligt.
Nu ser vi inte leden längre. På kartan viker den av tvärt. Men i vår verklighet är den borta. Medan vi har rört oss så har kroppen fungerat men nu när vi står still så känns det som att det blåser rakt genom märgen. Kallt. Vansinnigt kallt blev det. Vinden dånar runt huvudet och vi skriker till varandra. Försöker huka bakom ett stenrös som någon lagt dit. Dunjacka på. Ett projekt som inte är särskilt enkelt utan känsel i vare sig fingrar eller armar. Men tillslut har vi ännu ett lager på kroppen. Vi arbetar systematiskt och lugnt för att se markeringarna. Alternativet, att vända om, känns inte direkt lockande eftersom vi har tagit oss längre än vad det är kvar. Tillslut ropar Birgitta ur dimman. Jag ser i alla fall ett kors.
Jag stannar texten här. Vill bara komma med ett förslag. Om det är så att ni befinner er i en utsatt position av något slag. En situation som ni förstår kan komma att leda till något dåligt om ni inte löser problemet – påpeka då inte att det finns företrädare till er som det eventuellt har gått sämre för.
Försökte ignorera den sista informationen så gott jag kunde.
Vi hittade de luriga markeringarna (som visade sig vara väldigt nära de markeringar som vi följde när vi kom upp) och skyndade oss ner. Samtidigt aktsamma på var fötterna hamnade. Nu var känseln kraftigt nedsatt och vi vill bara neråt. Kartan skvallrade om en toppstuga. Vi måste få komma in. Orolig på riktigt över vissa kroppsdelar.
Vi satt oss där inne. Och då kom skakningarna. Det finns något väldigt komiskt över två personer som försöker sitta och peka på en liten höjdkurva samtidigt som fingrarna far över ett område stort som hela Vindelfjällen på kartan. Det som var ännu lite roligare var när Birgitta skulle tända ett ljus med en av de tre tändstickor som fanns kvar i den lilla stugan. Första gick av eftersom hon skakade så mycket. Andra fick hon fart på men när hon skulle sätta den till veken så var hon tvungen att försöka häva skakningarna. Andades då ut….
Blev inget ljus den gången. Bra att spara åtminstone en tändsticka till efterföljande. Sen skrattade vi oss varma.
Så gott som nere. Foto: Privat
Ju längre ner vi kom desto mer höjdes humöret. Salta fiskar och Fruxo värmde våra magar och väl vid Viterskalsstugan så hade fjällvärden Mia bakat. Sällan har jag ätit något så gott som detta gáhkku (samiskt tunnbröd) som fortfarande var tillräckligt varmt för att smöret skulle smälta.
Det var med lika mycket värme i magen som i hjärtat som vi sen satte av sista 12 km mot Hemavan. Och Mia lovade att skicka med tändstickor med nästa som skulle till toppstugan.
Svullna och vindpinade ansikten. Men fortfarande glada. Foto: Privat
Nu väntade Västerbottenpizza på Nannas. Kantareller, lingon och renkött med andra ord. Och en natt på värdshuset.
Jag vet att jag sagt det förut men jag säger det igen. Så grymt stolt och tacksam över kroppen som ställer upp och fixar det mesta. Det här är skälet till att jag tränar. För att orka njuta och uppleva.
Sen är jag så tacksam över att få ha en vän som Birgitta. Grymt stark i både kropp och själ. Det är även skönt att umgås med någon som är lika lösningsfokuserad. Vi undviker att hamna i direkt farliga situationer och när vi hamnade i en tveksam dito så löste vi det lugnt.
Tillsammans är vi oslagbara.