Håll i hatten hjälmen och stäng genast ner sidan om du inte gillar små moln och en lågt stående sol. För numera fullkomligt frossas det nämligen i sådant.
Löpningen har länge varit min trygghetszon, mitt eget rum. Att springa lite mindre som jag gör just nu är självvalt men känns paradoxalt nog som ett tomrum.
Att jag valt att dra ner på löpningen beror delvis att jag har fallit pladask i förälskelse med isen och måste såklart prioritera min tid.
Så länge snön saknas så kommer jag att fortsätta att njuta.
Drar efter andan. Och tänker. Var sak har sin tid.