Jag går ut. Upplever. Vill leva.
Det är så extremt paradoxalt. Och jag har många gånger svårt att förhålla mig till det. Samtidigt som människor flyr från sina liv så gnäller jag ibland över det triviala i mitt.
Men jag kan inte låta bli att njuta. Av hösten, av familjen och av kroppen. Jag är stark. Många vill ha ett specifikt lopp att träna inför. Jag behöver inte det. Gillar känslan av att träna i sig själv.
Skänker pengar, ställer mig på gatan och ropar välkomna. Samtidigt så tar jag med mig familjen och vi går ut. Vi upplever. Vi lever.
Gör det du också!