Jag kan inte ramla brukar den nyblivna 3 åringen ropa. Jag försöker också att tänka så när det återigen blivit dags för downhill. Jag gillar verkligen att cykla nerför men har försökt kväva den känslan länge eftersom jag inte har råd varken i tid eller pengar att hänge mig åt detta behov efter fart.
Foto: Privat
Men nu är vi alltså här i Järvsö bike park. Ett ställe som har den goda smaken att hålla öppet fastän kalendern visar på oktober. Luften är hög och klar. Det luktar höst. Vi omges av en skog som skiftar i olika nyanser av orange. Var jag än tittar så ser jag glada människor. En härlig blandning av cyklister i alla åldrar och på olika nivåer. Lederna är torra, hårda och välskötta.
Träffar på en tidigare kollega i parken. Hon är ofta här och efter det vanliga småpratet så blir hon tyst en sekund innan hon utbrister. Det här är det bästa som finns.
Hyrcykeln som åkt lederna tusentals gånger visar själv vägen ner för den lite stökigare banan. I hoppen hjälper jag till. Drar upp cykeln och den tackar mig genom att flyga långt. I velodromkurvorna lär jag mig snart att våga trycka och luta mig framåt. Det är roligt. Väldigt roligt. Blodet bubblar. Jag älskar ju det det här.
Foto: Privat
Extra kul är det att det är så många tjejer i backen. Så många faktiskt att jag inte ens reagerar när jag ser en cyklande tjej.
Och jag är lyckligt lottat. Jag är på plats med tre duktiga cyklister som alla kan inspirera och få mig att åka lite fortare. Nu är det bara att tänka. Jag kan inte ramla….